Berättade precis om en jobbig dröm jag hade inatt för min syster. Jag har fått för mig att allt man drömmer är sanndrömmar så vaknade med en klump i magen. När jag har berättat klart säger Linn:

"Jag drömde att jag var Harry Potter häromdagen. Jag flög på en kvast."

Jag kanske inte behöver tror på allt jag drömmer...

Snart bara 6 timmar kvar tills flyget går. Kan inte riktigt förstå att jag äntligen är på väg. UNDERBART! Tiden gick rätt fort tillslut med lite fokus :) Känner att jag har ganska många att tacka för att de stått ut med min msn-terror på senaste. Tack säger jag <3

Hade sista tentan i lördags och ibland gäller det att ha tur. Ganska mycket tur. 10 kryss frågor med 5 svarsalternativ till varje. Då halva tentan handlade om sannolikhet så kanske jag skulle kunna räkna ut hur stor sannolikheten är för att få godkänt (5/10 poäng) när man endast gissade svaren och kryssade lite där det såg bra ut, men eftersom det var exakt det jag gjorde så har jag ingen aning om hur man räknar. Men vet ni vad? Det gööööör inget för Mia har 6/10 rätt! Ha, räkna ut sannolikheten på det ni! Själv åker jag till Bali :D

Linn hade en skoluppgift i förra veckan i socialpsykologi. Det handlade om olika människotyper. Det här skulle bland annat analyseras:

Negativisterna: Säger alltid "det går inte" eller "det är omöjligt". Lyckas ofta punktera den optimism man kan ha känt.

 

Kverulanterna: Som ständigt klagar men aldrig försöker göra något åt det, antagligen för att de känner sig maktlösa eller för att de inte vill ta ansvaret

 

Finns det någon blandning mellan dem två undrade jag. Ja svarade Linn, dem kallas för du och jag...

Sedan skickade Linn ytterligare en förklaring till mig. Förstår inte riktigt vad hon menade med den...

 

Trampminor: Tycks ha sämre kontroll över sig själva än andra. Raseriutbrotten är bara någonting som händer dem, det är ingenting de har planerat. I vissa fall finns det hysteriska drag som i reaktionerna som tar sig uttryck i tårar eller mållöst raseri.

 

 

 

Även en tråkdag kan bli bra en sådär nio timmar efter att man vaknat med hjälp av sms och msn. Tack för teknologin, den tackar vi nördarna för, även om vi inte "beblandar oss med sådana!"

Första riktiga föreläsningen imorgon. Jag börjar redan, efter 92 sidor av första kursboken, känna att jag inte har någon aning om vad jag gett mig in på. Har varit nära att somna på båda de introduktionsföreläsningarna vi har haft och förstår så gott som ingenting. Men av 700 studenter så kan jag väl inte vara sämst? Men om jag är det, förstår ni hur DÅLIG jag är då?


Men imorgon är det fest! Förfest med faddergruppen först och sen middag på Blue Moon Bar, blir förhoppningsvis trevligt, alla 492 som ska komma kan ju inte vara helt tappade... Eller kan dem?

Nu ska jag vara så tjejig jag kan och brunutansola, kolla vad jag ska ha på mig och måla naglarna, sen blir det True Blood! 

... och jag hör väl numer också till den skaran. Hata sig själv är ju inget bra, Mia Thörnblom säger NEJ åt såna saker är jag rätt säker på (jag skulle nog veta det om jag nu kommit igenom någon av hennes böcker, men det har jag ju inte, så det vet jag ju inte)

Jag började skolan idag och nej det var inte så farligt som jag trodde. Förutom att en av prefekterna sa att vi skulle bli cheeeefer, näe nästan sjeeeeefer sa hon. Så fint och stockholmskt och så irriterande som man bara kan säga det.  Det enda jag ville skrika var chäfer chääääääfer för i helvete!! Att säga sjeeeefer måste väl också räknas som talfel? Borde man få hålla föreläsning om man har talfel, borde vi inte bli skonade från sånt? Jag menar, jag håller ju aldrig föreläsningar eftersom jag vet att jag inte kan säga korta ö:n, det är alltså därför jag aldrig håller föreläsningar, ifall ni skulle undra. Egentligen är trycket enormt och jag efterfrågas hela tiden för alla möjliga events. Men jag undanber mig så snällt så att folk slipper störa sig på mig. Det borde prefekten också gjort. Sjeeeefer, hjälp!

Gör ännu ett försök till att börja skriva lite smått igen. Det har inte blivit av på senaste för jag har haft fullt upp med planeringen av min nya stad. Eller ska jag gör det till en stat? Saken är den att jag är trött, ledsen, bedrövad, delad, splittrad, irriterad och frustrerad på att inte ha alla jag tycker om nära mig... Så jag tänkte tvångsförflytta alla människor jag tycker om och starta ett nytt maxikollektiv, någonstans, platsen är än så länge obestämd, men om du känner dig träffad så börja packa!

Annars så är det sjukt jobbigt att försöka följa SVTs sändningar av friidrotts-VM när man inte har en fjärrkontroll.

Den här blev jag glad av. Andra gången jag såg den fick jag rysningar. Vet inte om det är mig det är fel på eller om den har den effekten på folk?

Just nu känner jag bara, måste jag?
Har verkligen ingen som helst lust att blogga. Kan ni inte ringa mig istället om ni undrar vad jag gör?
Just nu städar jag. Intressant va?

För drygt två veckor sedan fick jag ett sms av min käre far. Han sa att nu när Marcus Birro slutar blogga så får jag ta och börja igen. Man ska ju lyssna på sina föräldrar, so here it comes! Marcus Birros sista inlägg kan ni förresten läsa här: Testamente (Jag stänger fönstret nu) Om man ändå kunde skriva som honom...

Jag får väl börja med att förklara att mitt blogguppehåll inte beror på att jag har något fuffens för mig som några av er tror. Här planeras inga överfall på hjälplösa rika pensionärer i Näsby Park, ingen emigrering till något varmt land långt borta. Det planeras heller inte något bröllop med en nästan död miljonär och jag har inte börjat tillverka explosiva apparater här hemma i lägenheten (jag är inte så händig av mig och jag tror det vore ganska svårt att få ihop dem med hjälp av en potatisskalare, det tordes bli rätt instabila bomber i såfall med tanke på min tvbänk, och det känns ju inte så bra). Uppehållet beror endast på att jag har haft annat för mig, helt lagliga saker, jag lovar. Det är inte lätt att ha tid med bloggen när man har fem olika jobb. Förutom det vanliga har jag också hjälpt till att passa mina gamla au-pair barn, blivit delägare i öppna förskolan och börjat med att arbeta ideellt på en fårfarm. Livet är hårt!

Jag gillar egentligen min blogg. Väldigt mycket faktiskt. Jag tror att jag har saknat den. Men jag vet med mig att jag inte kan hålla igång saker i mer än några veckor, högst några månader innan de faljerar. Det är ungefär som att jag innan varje skolstart köpt ny kalender, nya pennor och nya block för varje ämne. Efter två och en halv vecka lånar jag penna av en kompis. Jag har alla block som alltialloblock vilket resulterar i att jag inte vet vart jag har mina anteckningar till någonting så att jag lånar de av en kompis också. Och kalendern den har jag tappat bort så jag skriver upp vad som ska göras i något av alla alltialloblock, sen när jag behöver veta vad det är som ska göras så hittar jag inte vilket av alla alltialloblock jag skrev i så jag ringer en kompis... Eller som när jag tänker att jag ska se ut så här varje badsäsong men råkar glömma att börja träna i tid. Eller när jag tänker att jag ska se ut så här när jag går ut genom dörren varje morgon men att det slutar med att jag sover en och en halv timme längre istället.


Eller när jag säger att jag ska städa men råkar hamna framför datorn istället. Ni förstår, jag är inte så strukturerad som jag skulle vilja. Så möjligheten att det återigen blir uppehåll i bloggen då och då är ganska stor. Men ni får ha överseende. Glad har jag blivit av alla era ordrar om att börja blogga igen. Betyder väl att man gör någonting rätt ändå! Så nu gör jag återigen ett försök.

(L)

Jag hoppas du kickar boll med de andra änglabarnen

Andra skriver bättre än jag så jag överlåter bloggandet åt dem för ett tag.

Hahahaha, vad är det här för intrång? Inte för att jag inte skulle kunna ha sagt det (ja alltihopa, inklusive att jag älskar petter, du är fin gubben!) Men jag kanske skulle ha uttryckt det något annorlunda. Hahaha, bakterier säger jag bara, bakterier.

Och inte får man sova heller. Men kurerad blir man. Häromdagen hade jag ont i halsen så att det kliade i öronen. Idag har jag ont i halsen så att jag har ont i halsen. Ingen av Fridas dunderdrinkar har hjälpt än, även fast jag drack upp alltihopa :( Men ärligt. Tack Linnéa och Frida att vi fått invadera ert hem och för att ni bjudit på er själva (för det brukar ni inte göra menar jag) Och tack för kramar och livscoachråd. Tänk vad lite alkohol kan göra!

Tack Lisa för idag. Mys! Och tack för igår. Inte ofta någon sjunger så fint för en :) Chris Martin släng dig i väggen. (L)

.. som har gett mig så mycket!
Tack mina underbara vänner för en underbar fest. Ni är bäst, ingen protest den som är emot är en idiot.
Frida och Linnéa är bäzzzt

JAG ÄLSKAR PETTER!!!