Tviivel

Har kommit fram till att man ofta överanalyserar situationer, händelser, kommentarer, människor. Eller att iaf jag gjort det mycket den senaste tiden. Jag är lite trött på mig själv och mitt grubblande. Jag tycker att det förstör. Känns lite som att jag ser konflikter där det inte finns några, skapar problem som inte finns, föreställer mig intriger så mycket att de skapas. Eller gör jag det? Eller vill jag bara tro att jag gör det för att på något sätt rättfärdiga eller omöjligförklara alla dessa saker som har uppkommit? Är de faktiskt på riktigt? För jag vill inte vara en sån person som på något sätt skapar dramatik i mitt egna huvud för att sedan förstöra i verkligheten. Det finns liksom ingen mening med det. Jag gillade min 'ryck på axlarna' inställning mycket mer. Bara kärlek, det är väl det man ska leva efter?  Usch, jag börjar nästan låta lite filosofisk. Nej, jag är faktiskt inte full. Det bara låter så. Allt är Marcus Birros fel. Eller förtjänst kanske? Jag gillar honom. Han är göteborgsk och poetisk (och så ska hans son heta Milo, hela jag blev glad när jag läste det). Han får mig att tänka efter ibland. Kanske borde jag upprepa här att jag faktiskt är spiknykter.

Från och med nu ska jag bara ta saker som de kommer. Vad är det för mening med allt det andra, inte direkt som att det leder någonstans. I alla fall ingenstans bra. Om det är någon som förstår vad jag menar så får ni gärna vidarebefodra det till mig för jag vet inte riktigt om jag hänger med. Och ta det inte så allvarligt. Det gör inte jag. Mia aka 'ryck på axlarna' is back! Bara kärlek från och med NU!