Säg nej någon gång kanske?
Mitt tillthål i dörren ut till trappuppgången är värdelöst, totalt värdelöst. Det är så litet så man ser inte vem det är som står där. Jag väntade på Ulrica som skulle komma på lunch så jag öppnar i tron om att det är hon. Men vem står där? En 40årig dammsugsförsäljare i kostym = inte min moster. Andra kanske bara öppnar dörren litegrann tills de ser att det verkligen är den de väntar på som kommer. Men inte jag icke. Jag slänger upp dörren och välkomnar den 40årige kostymklädda dammsugsförsäljaren in i lägenheten. Varför inte liksom? Jo kanske för att de är grymt jobbiga... Men jag var så trevlig så så han ville komma tillbaka och demonstrera en dammsugare på min soffa. Visst sa jag, välkommen klockan två. Efter att Ulrica under lunchen föreslagit att jag inte behövde öppna nästa gång han plingade på var det exakt vad jag gjorde. Fega ur kan man alltid göra! Nu sitter jag och känner mig elak. Och så blir det lite jobbigt eftersom jag måste gå om ca 20 minuter och chansen finns ju att jag springer på honom på väg till bilen. Vad säger man då liksom?
Jag skulle förresten släppt in honom om han städade hela lägenheten åt mig. För jag har inte kommit så långt. Städhjälp? Ja tack!
